Så fort det kan gå!!!

Igår fick jag känna på mammahjärtat. Skulle bara ringa ett samtal för rådgivning och då vart allt så bråttom. Fabbe och jag städade toaletten, jag använder CITEK (avkalkningsmedel) starkt och frätande som tusan, men bra är det. Ställde flaskan i badkaret medans jag skulle skura med toaborsten i toaletten. Tittar på Fabian två sek senare, han står och "dricker" ur flaskan med CITEK. Tog telefonen för att ringa 1177 och fråga vad jag skulle ge och dricka. Fullbelastat, så kom inte äns fram till telefonkön, ringde barnakuten, fullbelastat, kom alltså inte fram där heller. Ringde Gunilla som sa att jag skulle ge han mjölk. Ringde sedan 112 för att rådfråga, dom kopplade mig till Giftinformation och där beslutades det att Fabian behövde till sjukhus. Japp sa jag, Daniel kom precis hem från träningen så vi kan åka på en gång. Nej sa sos tanten, det kommer en ambulans, ni får inte åka själva. Ok tittar ut och efter några min kommer ambulans med blåljus. Hallå Fabian mår ju bra, jag hade varit hur lugn som helst innan men då börjar man undra vad som händer med mitt barn egentligen? På Fabbe märktes ingenting, han var precis som normalt. Ambulanmännen kom in och hämtade mig och Fabian. Men INTE några blåljus på. Så åkte vi sakta till ackis och där är Daniel och Fabian nu. Jag och Fille åkte hem igår kväll. Men dom ligger bara på observation, om det inte hänt något under natten få dom åka hem nu på morgonen, jag vill ha dom hemma nu. Men Fabian har antingen ingen känsel el är världens tuffaste kille. Dom gick ner med en liten liten kamera som satt på en smal smal kabel genom näsan. Jag hade reagerat, men Fabian satt bara stilla i mitt knä. Han är hur cool som helst, men ska vara på allt och smaka på allt. Men nu har jag lärt mig en läxa och som tur var så gick det bra. Hade aldrig förlåtit mig själv om han hade blivit uppfräten på insidan.
KRAM!