Tycka synd om mig själv är jag BÄST på!!

Ok! Ni tror säkert att jag är värsta snorungen som aldrig har behövt jobba, men så är inte fallet. Jag har alltid jobbat. Sommarjobbade när jag gick i skolan , jobbade även på kvällarna helgerna mm. Men nu till saken!
Jag är verkligen helt död efter att jag börjat jobba igen efter Fabian. Jag jobbar inte ens 100% Men vissa dagar jobbar jag massa timmar och vissa mindre timmar. Både dag, kväll, natt Jag är van med det sedan tidigare men inte när jag har två barn. Beundrar alla människor som inte somnar i soffan på kvällarna, Inte är världens tråkigaste sambo, klarar alla hushållssysslor utan att vara död. Jag ska absolut inte skylla något på Daniel för jag har varit med och bestämt till en del att han ska spela hockey. Men många dagar känns det som jag är ensam med våra två underbara barn. Jag lämnar, hämtar följer med på träningar mm även om Daniel absolut gör det till 100% om han är hemma! Men för oss ser det ut så att han är borta varje kväll mån-fre och så kommer det vara fram till Mars. Jag har oxå många gånger funderat på om det är värt all ensamtid? El ska jag tvinga min älskade sambo att ge upp något han brinner för? Nej jag måste nog bara få en rutin på våra dagar så kommer jag oxå kanske vara pigg en dag! Alla andra familjer har det precis lika som oss el nej då jobbar nog båda 100% Varför ska jag egentligen yttra mig?? Kanske för att jag är en ego blondin som är van att gå min egen väg och lägga upp mitt och mina barns dagar. Har alltid kunnat jobba hur jag vill, träna när jag vill. Fått massa energi av att träna el röra på mig iaf. Men nu sitter man från kl 19.00 som en padda och sover i en soffa när barnen lagt sig! Konstigt att man blir lite trött=) Nej usch, ryck upp dig millis! Det är absolut inte synd om dig, utan såhär är vardagen för alla familjer med barn!!!

Bjuder iaf på två GRYMT somriga kort på mina älskade barn!!